Ikväll ska jag ta en promenad för att se hur skorna känns på längre sträckor än löpbandet i butiken, och imorgon blir det nog joggpremiär för dem i motionsspåret. Det blir det elfte löppasset sedan jag började träna i slutet av januari, enligt träningsdagboken på jogg.se.

Till slut fann jag rätt inställningar: under “Wireless->Advanced Wireless Settings” ställde jag tillbaka “Basic Rate: Default” och “Transmission Rate: Auto”. Sedan ställde jag in kryptering under “Wireless->Wireless Security” (Security Mode: WPA2 Personal, WPA Algorithms: TKIP+AES), och under “Wireless->Basic Wireless Settings” ställde jag in “Wireless Network Mode: Mixed”. Därefter var det bara att mata in WPA-nyckeln på Palmen och surfa lugnt.

Till skillnad från tipsen på forums.palmone.com kunde jag alltså köra vidare med “Conserve Power” aktiverat i Palmens Wi-Fi-inställningar,

Projektet ifråga blev Linux, ett fritt och öppet operativssystem som idag utvecklas av programmerare över hela världen. På Linuxportalen kan du läsa mer om Linux och andra öppna projekt, och få hjälp med installation och användande.

Grattis på femtonårsdagen, lite i efterskott.

• wget http://ftp.debian.org/debian/pool/contrib/ (new line) b/bcm43xx-fwcutter/bcm43xx-fwcutter:20060108-3_powerpc.deb
• sudo dpkg -i bcm43xx-fwcutter_20060108-3_powerpc.deb
• sudo mkdir /media/OSX
• sudo mount -t hfsplus /dev/hda5 /media/OSX/
• sudo cp /media/OSX/System/Library/Extensions/ (new line) AppleAirport2.kext/Contents/MacOS/AppleAirPort2 ./
• bcm43xx-fwcutter AppleAirPort2
• sudo cp bcm* /lib/firmware/
• sudo ifconfig eth1 down
• sudo ifconfig eth0 up
• sudo iwconfig eth0 channel 6
• sudo iwconfig eth0 rate 11M
• sudo iwconfig eth0 essid Vintergatan
• sudo iwconfig eth0 key s:MySecretWepKey
• sudo route add default gw 192.168.0.1

Comments: Remove ” (new line) “, they are there as breakers so I don’t get too long lines. “MySecretWepKey” needs the “s:”-prefix if it is an ASCII key, remove it if the key is in HEX. “Vintergatan” is the name of my wireless network. I dualboot with OS X on /dev/hda5, but from what I have heard, you could also download the Apple Airport2-module from Apple.com. (Update 2006-02-13: Download from Apple and unpack it with pax.) Oh, and if you wanna surf, make sure you have added a working DNS to /etc/resolv.conf.

Please understand that those instructions helped me, but won’t necessary help you. I take no responsibility whatsoever for any harm or damage this may cause to you, your computer or anything else.

Good luck!

Och… Underbart. Äntligen fungerar det.

Hur jag gjorde
Följande instruktioner fungerade på min Powerbook G4 867MHz med 12″-skärm, med Ubuntu Dapper Flight CD 3 installerat. Notera att detta är en utvecklingsversion av Ubuntu, Dapper kommer inte att vara stabil förrän i april.

Nåväl. Detta är vad jag gjorde i terminalen i Ubuntu, med datorn uppkopplad via nätverkskabel (obs, låt bli att klippa och klistra. Försök istället förstå vad som händer, och anpassa raderna efter ditt system):

• wget http://ftp.debian.org/debian/pool/contrib/ (radbryt) b/bcm43xx-fwcutter/bcm43xx-fwcutter:20060108-3_powerpc.deb
• sudo dpkg -i bcm43xx-fwcutter_20060108-3_powerpc.deb
• sudo mkdir /media/OSX
• sudo mount -t hfsplus /dev/hda5 /media/OSX/
• sudo cp /media/OSX/System/Library/Extensions/ (radbryt) AppleAirport2.kext/Contents/MacOS/AppleAirPort2 ./
• bcm43xx-fwcutter AppleAirPort2
• sudo cp bcm* /lib/firmware/
• sudo ifconfig eth1 down
• sudo ifconfig eth0 up
• sudo iwconfig eth0 channel 6
• sudo iwconfig eth0 rate 11M
• sudo iwconfig eth0 essid Vintergatan
• sudo iwconfig eth0 key s:MinHemligaWepNyckel
• sudo route add default gw 192.168.0.1

” (radbryt) ” är inlagt för att just radbryta. De ska inte vara med i kommandot, förstås.

Observera att jag dubbelkör OS X och Ubuntu, och att OS X är installerat på hda5. Det sägs att man kan ladda hem Apples Airport2-modul direkt från deras webbplats, om man till äventyrs gjort sig av med sitt äpplesystem (Uppdatering 2006-02-13: Det ska gå att ladda hem Airport2-drivrutinen och packa upp den med hjälp av pax).

“Vintergatan” ovan är det trådlösa nätverkets namn, och WEP-nyckeln är en ASCII-sträng och ska därför föregås av “s:”. Utelämna det om du har HEX-nyckel. För att slutligen kunna surfa, se till att du har en fungerande DNS angiven i /etc/resolv.conf.

Lycka till!

Eventuella problem?
De felkällor jag kan se direkt är om bcm43xx inte laddats som modul, kör då “sudo modprobe bcm43xx” först av allt. På min dator kändes kortet igen och modulen laddades automatiskt under Dapper-installationen.

Varför krångla?
Så varför behöver man krångla över huvud taget? Är Powerbook skräp? Är Linux bara för nördar? Ett subjektivt nej, på båda frågorna. Jag är mycket nöjd med min Powerbook, smidigare dator har jag letat länge efter utan att finna. Utrustad med Linux blir den det ultimata arbetsverktyget för mig idag. Den största hake som funnits har varit just det trådlösa nätverket. “Airport Extreme”, nätverkskortet som bygger på Broadcoms chipset, har inte gått att använda under Linux, därför att Apple och Broadcom vägrar visa kretskortets specifikationer eller släppa drivrutiner för Linux. Som tur är finns det fantastiska “hackers” i öppen källkod-världen, och tack vare dem och deras arbete kan jag nu alltså surfa med min dator mer än en kabellängd från närmsta uttag. Men oj, vad mycket enklare det hade varit i en bättre värld, med öppnare specifikationer och fri utveckling av programvara.

Själv har jag blivit T2:a, eller som jag sade till en 30+-klasskamrat: nu är vi inte yngst längre.

På väg hem från en kräftskiva i Skillingaryd blev jag sittande en halvtimme i Värnamo. Medan jag väntade på kust-till-kusttåget 11:07 gick jag en runda i Värnamo centrum. Väl tillbaka vid järnvägsstationen såg jag ett reklammärke på dörren: “Wireless Internet”. Nu hade jag datorn (min Powerbook G4) med mig, och plockade åt mig ett blad för att följa instruktionerna. Tyvärr fanns inga specifika Mac OS X-instruktioner på pränt, men instruktionerna för Windowsanvändare var inte särskilt avancerade - i princip “anslut till mycloud och öppna ett webbläsarfönster”. Det borde fungera likadant för Mac-användare, tänkte jag.

Problem. Nätverket “mycloud” hittades visserligen, men när jag anslöt till det fick jag ingen IP-adress. Jag försökte förnya adressen, men det hjälpte inte. Det var bara att ge upp, misstänka att OS X inte var kompatibelt med cloud-systemet eller att det var ett tillfälligt nätverksfel i Värnamo. Jag klev på tåget till Göteborg, fördrev tiden, och provade igen när jag kommit fram. Men inte heller i Göteborg gick det. Redan när jag försökte ansluta till “mycloud” fick jag ett felmeddelande.

När jag kommit hem försökte jag ta reda på mer. Var det ett kompatibilitetsproblem, helt enkelt så att allt annat än MS Windows var utestängt från nätverket, eller var det jag som missat någon inställning? thecloud.net gav mig svaret att all 802.11b-kompatibel utrustning ska fungera, och därmed stödjs också såväl MS Windows som Mac OS X och Linux. Jag hittade dock inga instruktioner för OS X, vilket borde innebära att inga särskilda inställningar behövs.

Efter att jag förgäves använt google för att försöka finna mer information och en lösning på problemet skickade jag ett e-brev till supporten hos “The Cloud”. Förhoppningsvis får jag svar snart, och kan sitta på centralstationen och skriva nästa anteckning i bloggen. Men kanske inte. 90 kr i timmen låter inte lika spännande som att “hot spots” äntligen börjar sprida sig i landet. Jag undrar förresten hur lång tid det ska ta innan Sahlgrenska akademin tar steget in i samtiden och lanserar något liknande för sina studenter?

Jag hade ingen som helst tanke på att någon skulle vilja luras på en så viktig dag. Nervös och allvarlig var jag, när jag letade mig fram till rätt sal på Medicinareberget, Göteborg.

Nervositeten lättade lite när jag hälsade på några av de andra nyantagna, som stod där och väntade. Ett par handskakningar, ett par namn som jag genast glömde bort, men ändå en insikt om att “jag är inte ensam”, och också en lättnadens suck: många var trevliga och gick att prata med. Mina värsta farhågor, om snobberi och asociala “plugghästar”, besannades inte. Något dåligt exempel fanns dock. En kille slog sig ned bredvid mig och hälsade. Han berättade att han gick på Handels i Göteborg, och tänkte läsa läkarutbildningen samtidigt. “Det kan ju inte vara så jobbigt. Såg du på Kandidaterna, på TV4? Där var ju en som gjorde så.”

Så blev vi insläppta. En nervös student hälsade välkomna - studierektorn hade fått förhinder så han, kårordförande, skulle sköta uppropet. Jag rös lite när mina fördomar om slickat hår och “fina kläder” passade in perfekt på honom. Välkomsthälsningen om att vi var “gräddan av Sveriges ungdomar” och en “elit” smakade unket, men jag stärktes av att de jag hunnit prata med innan uppropet hade verkat vara normala och sunda människor med fötterna på jorden.

Men uppropet blev konstigare än jag tänkt mig. Först kom ett “tråkigt besked”: någon hade kommit in på falska betyg. Flera personer sade ifrån när kårordförande menade att den personen måste resa sig upp och gå, “nu”, annars kunde inte uppropet börja. “Kan ni inte ta det med honom efteråt?” Nä, så här var traditionen och reglerna; fusk måste man markera starkt mot. Till slut reste sig en långhårig kille upp och sprang ut. Stämningen kändes olustig när uppropet började.

Killen bredvid mig hade gått ut på toaletten, så när hans namn ropades upp var han inte närvarande. “Struken”, konstaterade kårordförande. “Finns det några reserver här?” “Men så kan ni väl inte göra?”, “Han är ju bara på toaletten!” och andra invändningar ropades, men det hjälpte inte. En reserv blev antagen, och uppropet gick vidare. Min bänkgranne kom tillbaka, och jag berättade för honom att han redan varit uppropad. “Äh, det fixar sig nog”, svarade han kort. Jag tvivlade.

Fler konstiga episoder uppstod, saker kändes mer och mer skumma, men fortfarande: det fanns inte i min föreställningsvärld att någon skulle ta denna dag (min stora dag?) på skämt. Så var det dock.

Efter uppropet blev vi tillsagda att ställa oss upp, vända oss åt vänster, och lägga händerna på framförvarandes axlar. “Massera”, sade kårordförande, och när vi började knåda med händerna och skratta nervöst ropade han: “Glöm allt vi sagt den senaste halvtimmen. Det var ett låtsasupprop. Nu kommer det riktiga uppropet.” Så tågade han ut tillsammans med sina medhjälpare i publiken - killen som skulle läsa på Handels och läkarutbildningen parallellt, min bänkgranne som “var på toaletten”, och ett par till. Applåder och skratt från vår sida, när vi en efter en började smälta skämtet.

Underbart. Tack, T2:or.

Spåren från kriget finns naturligtvis kvar. De flesta byggnader inne i staden är återuppbyggda och renoverade invändigt, men nästan överallt kunde jag vända mig om och se kulhål eller skador från granatsplitter i fasaderna och på gatorna. Resan ned gav också mycket att tänka på. Vi åkte med buss från Sverige, “hemvändarbuss” för några av de många bosniska flyktingar som bor i Sverige. Jag och Henrik var de enda svenskfödda på bussen, skulle jag tro.

På väg ned fick vi lyssna på flera olika levnadsöden. Starkast greps jag när jag plötsligt fick se den tidigare så glada kvinnan, med skrattande ögon, vända sig bort mitt i samtalet med tårar rinnande. Det var när vi passerade hennes gamla hemstad, Doboj, som idag tillhör Serbiska republiken. “Det bor någon annan i hennes hus nu”, förklarade de som satt runt omkring. Kriget kom plötsligt nära, och jag påmindes om att krigets förluster är så mycket mer än bara de som dödas eller skadas fysiskt. Smärta kan också födas av att man inte längre är välkommen i sin gamla hemstad, eller sitt gamla hus, för att “någon annan” bor där nu.

Att åka timme efter timme genom bosnisk landsbygd gjorde mig inte bättre till mods; när som helst dök det upp tomma, utbrända hus. Svårt ändå för en svensk som jag att ta in hela vidden av vad de innebär och symboliserar - det var alldeles för lätt att se på de vittrande ruinerna som något närmast exotiskt. Glädjande nog fanns det också många nybyggda hus, men jag hade trott - naivt! - att utvecklingen och återuppbyggnaden skulle ha hunnit längre. “Fredsavtalet var ju ändå tio år sedan.” Men det är väl först nu som bosnier i Sverige och andra länder tjänat ihop tillräckligt för att ha råd att återvända. Svårare är det nog med ekonomin för de som bott kvar.

Nå, resan var inte bara krigspåminnelse och sorgsna tankar och reflektioner.

Den väg vi for genom Bosnien var helt annorlunda mot vägarna hemma. Till att börja med var den mindre, smalare och sämre underhållen. Men också sceneriet skiljer sig: jag är van vid långsträckta skogar och bara enstaka samhällen som öppnar upp trädväggen då och då. I Bosnien fanns det mycket att titta på där vi åkte; så fort vi svängt av motorvägen passerade vi by efter by. Det kändes som ett enda långsträckt samhälle längs vägen - hus efter hus efter hus… Det kuperade, kanske bergiga, landskapet var jag inte heller van vid.

Vi bodde på vandrarhemmet Ljubicica, som jag varmt rekommenderar till alla som vill träffa resglada ungdomar, och som inte skräms av hög musik och sena nätter. Den som föredrar att sova tidigt i lugn och ro ska däremot söka sig någon annanstans. För mig och Henrik passade det utmärkt. Engelskan övades upp, öl och plommonbrännvin dracks och ett par schackpartier vann jag. Andra dagen på vår vistelse åkte vi med vandrarhemmets egenarrangerade “tour” till tunnelmuséet, judiska kyrkogården och en utsiktsplats, med föreståndaren Sony som guide. En mycket trevlig, långsmal, blond bosnier som gärna satt med och pratade och umgicks på kvällarna. Hans engagerade berättelser om kriget och belägringen men också om “the beautiful Sarajevo” var intressanta - missa inte rundturen om du far dit och har tid över. Res dit och ta dig tid, annars.

Sarajevo är vackert, det har jag redan skrivit. De stenlagda trottoarerna och gränderna i gamla staden blev jag nästan förälskad i, och de många fontänerna - som går att dricka ur! - var ett trevligt inslag i miljön, där vi traskade omkring i 35 graders värme. Minareterna och moskéerna var nya för mig, och gav en spännande krydda åt stadsbilden. “Inte någon annanstans, förutom i Jerusalem, möts fyra religioner på så liten yta”, bedyrade Sony från vandrarhemmet. En katolsk katedral, judisk synagoga, ortodox kyrka och en muslimsk moské inom en radie av 115 m.

Vår ursprungliga plan - att bara stanna ett par dagar i Sarajevo och sedan åka vidare till Dubrovnik, Kroatien - övergav vi snart. Sarajevo var för underbart och vi var för lata för att orka ge oss av så långt. Istället gjorde vi endagsutflykter till Mostar (40 grader varmt, men en vacker bro) och Banja Luka (vi hittade aldrig till centrum utan gick omkring på en marknad vid busstationen ett par timmar), men stannade resten av dagarna kvar i Sarajevo och tog det lugnt.

Sarajevo rekommenderas alltså. Jag har tidigare varit i Prag, som jag älskade, men jag har svårt att bestämma mig för vilken stadskärna jag ska tycka mest om. Prag och Sarajevo har förstås olika karaktär, så det kanske handlar lite om äpplen och päron. Åk och bedöm själv! Ett litet aber: bussfärden var intressant, men tog nästan 40 timmar enkel resa. Det var det billigaste färdsättet, men nästa gång låter jag nog bli att vara dumsnål och tar flyget istället.