Första dagen…
Första dagen på läkarutbildningen. Vad vi blev lurade!
Jag hade ingen som helst tanke på att någon skulle vilja luras på en så viktig dag. Nervös och allvarlig var jag, när jag letade mig fram till rätt sal på Medicinareberget, Göteborg.
Nervositeten lättade lite när jag hälsade på några av de andra nyantagna, som stod där och väntade. Ett par handskakningar, ett par namn som jag genast glömde bort, men ändå en insikt om att “jag är inte ensam”, och också en lättnadens suck: många var trevliga och gick att prata med. Mina värsta farhågor, om snobberi och asociala “plugghästar”, besannades inte. Något dåligt exempel fanns dock. En kille slog sig ned bredvid mig och hälsade. Han berättade att han gick på Handels i Göteborg, och tänkte läsa läkarutbildningen samtidigt. “Det kan ju inte vara så jobbigt. Såg du på Kandidaterna, på TV4? Där var ju en som gjorde så.”
Så blev vi insläppta. En nervös student hälsade välkomna - studierektorn hade fått förhinder så han, kårordförande, skulle sköta uppropet. Jag rös lite när mina fördomar om slickat hår och “fina kläder” passade in perfekt på honom. Välkomsthälsningen om att vi var “gräddan av Sveriges ungdomar” och en “elit” smakade unket, men jag stärktes av att de jag hunnit prata med innan uppropet hade verkat vara normala och sunda människor med fötterna på jorden.
Men uppropet blev konstigare än jag tänkt mig. Först kom ett “tråkigt besked”: någon hade kommit in på falska betyg. Flera personer sade ifrån när kårordförande menade att den personen måste resa sig upp och gå, “nu”, annars kunde inte uppropet börja. “Kan ni inte ta det med honom efteråt?” Nä, så här var traditionen och reglerna; fusk måste man markera starkt mot. Till slut reste sig en långhårig kille upp och sprang ut. Stämningen kändes olustig när uppropet började.
Killen bredvid mig hade gått ut på toaletten, så när hans namn ropades upp var han inte närvarande. “Struken”, konstaterade kårordförande. “Finns det några reserver här?” “Men så kan ni väl inte göra?”, “Han är ju bara på toaletten!” och andra invändningar ropades, men det hjälpte inte. En reserv blev antagen, och uppropet gick vidare. Min bänkgranne kom tillbaka, och jag berättade för honom att han redan varit uppropad. “Äh, det fixar sig nog”, svarade han kort. Jag tvivlade.
Fler konstiga episoder uppstod, saker kändes mer och mer skumma, men fortfarande: det fanns inte i min föreställningsvärld att någon skulle ta denna dag (min stora dag?) på skämt. Så var det dock.
Efter uppropet blev vi tillsagda att ställa oss upp, vända oss åt vänster, och lägga händerna på framförvarandes axlar. “Massera”, sade kårordförande, och när vi började knåda med händerna och skratta nervöst ropade han: “Glöm allt vi sagt den senaste halvtimmen. Det var ett låtsasupprop. Nu kommer det riktiga uppropet.” Så tågade han ut tillsammans med sina medhjälpare i publiken - killen som skulle läsa på Handels och läkarutbildningen parallellt, min bänkgranne som “var på toaletten”, och ett par till. Applåder och skratt från vår sida, när vi en efter en började smälta skämtet.
Underbart. Tack, T2:or.