ParAxelsson.se

Jag är hemma från semestern, hemma från Sarajevo. 10 dagars semester var underbart. Att bara komma bort från de gamla vanliga miljöerna gjorde gott, och Sarajevo var ett trevligt resmål. Gamla staden är vacker, människorna är trevliga och maten är billig. Det var kul att resa med Henrik också, det måste vi göra om! OK, kompis?

Spåren från kriget finns naturligtvis kvar. De flesta byggnader inne i staden är återuppbyggda och renoverade invändigt, men nästan överallt kunde jag vända mig om och se kulhål eller skador från granatsplitter i fasaderna och på gatorna. Resan ned gav också mycket att tänka på. Vi åkte med buss från Sverige, “hemvändarbuss” för några av de många bosniska flyktingar som bor i Sverige. Jag och Henrik var de enda svenskfödda på bussen, skulle jag tro.

På väg ned fick vi lyssna på flera olika levnadsöden. Starkast greps jag när jag plötsligt fick se den tidigare så glada kvinnan, med skrattande ögon, vända sig bort mitt i samtalet med tårar rinnande. Det var när vi passerade hennes gamla hemstad, Doboj, som idag tillhör Serbiska republiken. “Det bor någon annan i hennes hus nu”, förklarade de som satt runt omkring. Kriget kom plötsligt nära, och jag påmindes om att krigets förluster är så mycket mer än bara de som dödas eller skadas fysiskt. Smärta kan också födas av att man inte längre är välkommen i sin gamla hemstad, eller sitt gamla hus, för att “någon annan” bor där nu.

Att åka timme efter timme genom bosnisk landsbygd gjorde mig inte bättre till mods; när som helst dök det upp tomma, utbrända hus. Svårt ändå för en svensk som jag att ta in hela vidden av vad de innebär och symboliserar - det var alldeles för lätt att se på de vittrande ruinerna som något närmast exotiskt. Glädjande nog fanns det också många nybyggda hus, men jag hade trott - naivt! - att utvecklingen och återuppbyggnaden skulle ha hunnit längre. “Fredsavtalet var ju ändå tio år sedan.” Men det är väl först nu som bosnier i Sverige och andra länder tjänat ihop tillräckligt för att ha råd att återvända. Svårare är det nog med ekonomin för de som bott kvar.

Nå, resan var inte bara krigspåminnelse och sorgsna tankar och reflektioner.

Den väg vi for genom Bosnien var helt annorlunda mot vägarna hemma. Till att börja med var den mindre, smalare och sämre underhållen. Men också sceneriet skiljer sig: jag är van vid långsträckta skogar och bara enstaka samhällen som öppnar upp trädväggen då och då. I Bosnien fanns det mycket att titta på där vi åkte; så fort vi svängt av motorvägen passerade vi by efter by. Det kändes som ett enda långsträckt samhälle längs vägen - hus efter hus efter hus… Det kuperade, kanske bergiga, landskapet var jag inte heller van vid.

Vi bodde på vandrarhemmet Ljubicica, som jag varmt rekommenderar till alla som vill träffa resglada ungdomar, och som inte skräms av hög musik och sena nätter. Den som föredrar att sova tidigt i lugn och ro ska däremot söka sig någon annanstans. För mig och Henrik passade det utmärkt. Engelskan övades upp, öl och plommonbrännvin dracks och ett par schackpartier vann jag. Andra dagen på vår vistelse åkte vi med vandrarhemmets egenarrangerade “tour” till tunnelmuséet, judiska kyrkogården och en utsiktsplats, med föreståndaren Sony som guide. En mycket trevlig, långsmal, blond bosnier som gärna satt med och pratade och umgicks på kvällarna. Hans engagerade berättelser om kriget och belägringen men också om “the beautiful Sarajevo” var intressanta - missa inte rundturen om du far dit och har tid över. Res dit och ta dig tid, annars.

Sarajevo är vackert, det har jag redan skrivit. De stenlagda trottoarerna och gränderna i gamla staden blev jag nästan förälskad i, och de många fontänerna - som går att dricka ur! - var ett trevligt inslag i miljön, där vi traskade omkring i 35 graders värme. Minareterna och moskéerna var nya för mig, och gav en spännande krydda åt stadsbilden. “Inte någon annanstans, förutom i Jerusalem, möts fyra religioner på så liten yta”, bedyrade Sony från vandrarhemmet. En katolsk katedral, judisk synagoga, ortodox kyrka och en muslimsk moské inom en radie av 115 m.

Vår ursprungliga plan - att bara stanna ett par dagar i Sarajevo och sedan åka vidare till Dubrovnik, Kroatien - övergav vi snart. Sarajevo var för underbart och vi var för lata för att orka ge oss av så långt. Istället gjorde vi endagsutflykter till Mostar (40 grader varmt, men en vacker bro) och Banja Luka (vi hittade aldrig till centrum utan gick omkring på en marknad vid busstationen ett par timmar), men stannade resten av dagarna kvar i Sarajevo och tog det lugnt.

Sarajevo rekommenderas alltså. Jag har tidigare varit i Prag, som jag älskade, men jag har svårt att bestämma mig för vilken stadskärna jag ska tycka mest om. Prag och Sarajevo har förstås olika karaktär, så det kanske handlar lite om äpplen och päron. Åk och bedöm själv! Ett litet aber: bussfärden var intressant, men tog nästan 40 timmar enkel resa. Det var det billigaste färdsättet, men nästa gång låter jag nog bli att vara dumsnål och tar flyget istället.

Anteckningen publicerades söndag den 14 augusti, 2005 kl 19:58 och är sparad i misc, resor. Du kan följa svar och kommentarer till anteckningen via RSS 2.0. Kommentarer och "trackback" är stängda för denna anteckning.